Jag hade ett långt samtal med Efraim som är sonen som jag och hans mamma fått som en gåva av livet självt. Samtalet handlade om perspektivet på bloggen. Och jag har valt att följa tolkningen av hans mer gutturala uttalanden. Även om hans mamma säger att han både säger pappa och mamma. Jag vågar inte riktigt tro på det men vill hemskt gärna göra det.
Vi var tillsammans alla tre i Barcelona och hade en fantastisk upplevelse på alla plan. Och varför inte visa en bild där Efraim och jag tar hans premiärdopp i Medelhavet. Ärligt talat hans första dopp utanför Mälaren och Bottenviken. Vi träffade otroligt mycket trevliga människor och några är väl värda att nämna. Det tre spanjorskorna uppe i Gracias kvarteren som bara blev trollbundna av Efraim. De pratade jättefort på spanska och det gällde att låtsas som om vi (läs jag) förstod vad de sa. Att de tyckte han var söt var inget problem att förstå. Vill inte verka högmodig men jag är en otroligt stolt fader.
En liten parentes men junior har ju faktiskt krypit runt om Gaudis konstverk till byggnader i Parc Guell. Kan inte säga att han var lika imponerad som mamma och pappa men han hittade några människor som han fascinerat stirrade på. Gitarr spelaren kände vi oss tvungna att skänka en slant till på grund av Effes närgångna tittande.
Nästa person var en äldre dam nere vid Barceloneta, stranden dit alla som bor och turistar i staden någon gång tar sig för ett dopp i salta böljan blå. Hon pratade också väldigt fort och pekade en hel massa. Jag försökte prata tillbaks och när jag möter hennes blick så har hon precis som Efraim. Klarblå ögon. Rent generellt måste jag säga att spanjorerna var väldigt trevliga mot små barn.
