Ett kioskvältarsmile

Att det ska vara så svårt att fånga hans smile på bild. Det är som om han vore den värsta Greta Garbo. Vi är ganska morgonpigga både han och jag. Det är mysigt. Och han sitter gärna en stund i sin babysitter. Vi köpte en supersnygg sitter av märket Svan.  Nu ligger han bredvid mig och pratar. Jag kan inte säga att jag vet om vad. Men en sak är säker att det är ett interessant ämne för han kommenterar gärna sina egna utsagor.

Har lärt mig att det är viktigt att ge respons på att jag hör och vill förstå honom. Han är precis som oss alla vill känna tillhörighet och att någon uppmärksammar honom. I och med att hans tremånaders dag förflöt på ett lugnt sätt och att han är så otroligt snäll kan jag inte annat än känna stort hopp om vår lilla gemenskap här hemma.

Han fick en skallra häromdagen och jag la den på hans bröst alldeles nyss. Nu håller han den i handen så det måste betyda att han kunde lokalisera den och dessutom förstå att han kunde greppa den. Min egen begränsade förståelse av mitt eget barns utveckling (här får man passa sig så man inte gör det Piaget och Freud varndade för men som de gjorde. Använda sina egna barn för sina egna teorier:)) innebär att han börjar förstå sin egen närmiljös betydelse.Tittade precis till honom och fick världens gäspning tillbaks. Nu sover han och det är sött.

Ärligt talat så är jag övertygad om att vår ättelägg inte bryr sig om vilka teorier som hans utveckling ingår i. Han vill ha det bra och kärlek, mat, värme, lek räcker långt för honom. Min dröm är att ge honom det i så pass stor utsträckning att han känner sig trygg med att stå på sina egna ben en vacker dag i framtiden. Inte för snar hoppas jag men att ge honom de bästa förutsättningar som jag kan ge är min strävan.

Pappagruppen och jag

Jag var på pappagrupp häromdagen och det kändes kanonbra. Undrar varför det är så få som vill gå på en sådan. Jag kan inte hjälpa att tänka att det jag kan göra för att bli en bättre farsa åt Efraim är värt all ansträngning. Han fyller tre månader idag och börjar helt enkelt bli stora grabben.

Vi var ett gäng papport och Mats som var ledare. Två timmar skulle vi hålla på och om jag funderade på vad vi skulle fylla tiden med så funderade jag efteråt vart tiden tog vägen. Att bli och vara pappa är naturligtvis olika för oss alla men att det innebär en enorm förändring var vi alla överens om.

Vi ska träffas på tisdag igen. Hoppas jag har lite mer tid att skriva om själva träffarna efter det.

Utvecklingshoppa

Först måste jag säga att han börjar att allt mer gilla att sitta på det här sättet hos mig. Han har en stark rygg och trivs med närheten. Vi får fler och fler anknytningspunkter och saker som vi upplever vara starkt förknippade med njutning och harmoni. Om vi går ut och går tillsammans så föredrar vi att använda sjalen. Vi kan gå en timme eller mer och han snusar gott. Vi har pratat om att det är dags att testa att han sitter framåt för han är verkligen nyfiken på allt det som sker och händer.

Naturligtvis är det inte bara han som trivs, jag märker att när han har det bra så lyfts trivselfaktorn i vår familj ännu en nivå. Hans mamma är idog och tålmodig. Det märks att han får mycket stimulans och att han oftast är nöjd med tillvaron. Det enda är väl att han emellanåt blir lite övertrött och har då svårt att slappna av och somna utan det verkar som om han då protesterar mot att somna. Han gör det efter ett tag. Vi behöver bara traska runt med honom, läsa lite sagor och sjunga ett par vaggvisor.

En sak till behöver vi göra och det är att han somnar så mycket lättare om vi också går och lägger oss. Han blir inte störd av mitt snarkande. När jag har utrett synen och hörseln ska jag sätta igång och kämpa med snarkandet. Det verkar som om jag bestämmer mig för att inte snarka så kan jag till viss mån undvika det. Tålamod min kära, tålamod.

Han fyller tre månader idag, grattis. A-P påminde mig om att i litteraturen står det att de första tre månaderna är tuffa för vår lilla kille och därigenom självklart tuffa för oss. Det är verkligen som om det lossnat. Han börjar göra saker som påvisar att han är med och börjar njuta av livet utanför tryggheten i mammas mage.

Små och stora språng kommer hela tiden. En inbyggd vetgirighet och kunskapstörst av sällan skådat slag. Han tar tag i lekringar och håller i dem i sin hand och blir förbaskad eller ledsen om han tappar dem. Det dröjer väl inte länge nu förrän han börjar slänga saker omkring sig. Han skickar iväg signaler som om han vore det mest avancerade kommunikationssystemet. Jag har skrivit om det förut men  han talar om för oss klart och tydligt när han gillar något ( ett himlastormande leende) när han blir riktigt glad klämmer han i med ett rungande skratt. Naturligtvis berättar han också motsatsen genom olika nyanser som börjar bli möjliga för oss oförstående vuxna att tolka.

Ni vet. Jag vill komma upp. Jag vill inte vara ensam. Jag vill ha mat. Jag vill ha tröst. Det är ganska skönt att hans utveckling fortskrider. Jag tycker man märker att när han lär sig något nytt så blir han otroligt trött. Antagligen är det på det viset att han först gör någonting, sen undrar vad han gjorde för att kolla om det är möjligt att göra om det. Oftast går det bra, ibland inte. Men han ger sig inte och till slut fixar han sina egna utmaningar.

Bärsjalen och vi

Att vara tillsammans med Efraim är att få känna på livets både mysterium och gudagåva. Jag har under hela resan med oss alla tre varit rädd för olika saker som att han inte skulle trivas med oss. Att jag inte skulle klara av att vara pappa åt honom. Rädslor som ligger i luften är om han kommer få det han behöver och kommer han att sakna en del. Han får väl ta upp det med sina framtida eventuella terapeut, skämt åsido.

Det finns så många orsaker till oro att det skulle ta en livslängd att räkna upp dem alla. Jag försöker, eller snarare vi försöker att ge honom det han behöver utifrån de förutsättningar som vi har. Det blir så tydligt när det är dags att byta blöja och han tycker att det blir lite kallt. Häromdagen fick jag hjärnsläpp och tog en tvättlapp med kallt vatten. Responsen kom blixtsnabbt – han skrek så jag trodde att han fått något i kläm. Den enda orsaken jag kunde hitta till operasången från honom var just det här med det kalla vattnet.

Jag lyfte upp honom och bad om ursäkt för mitt  slarv. Att hålla den lilla människa i sin famn och känna hur han slappnar av och blir nöjd är som att vinna en resa till mitt inre paradis. Efter en liten stund försöker han lära mig hur han vill leka, att stå still duger inte. Att gå runt och kolla in saker är roligt ett tag men sen vill han leka lite grand för sig själv. Då passar lekställningen som han fick av mormor och morfar bra.

Mamma har börjat träna och ska veta att jag är imponerad, har själv svårt att komma mig för med sådant. Tycker att det är jobbigt och har massor av skäl att inte hålla på. Varje gång som Efraims mamma går coh tränar knyter jag på mig sjalen och stoppar ner (undrar om det heter stoppar ner) guldklimpen i den för en promenad tillsammans med Ready. I början var min rädsla för att han skulle börja skrika eller på annat sätt påpeka att han inte ville vara i sjalen eller ännu hemskare att han inte ville vara hos mig så stor så att jag nästan inte vågade bära honom i den.

Nåväl, hans mamma har hela tiden varit drivande och jag har varit villig att försöka. Och det är något magiskt med sjalen, närheten, värmen för både jag och Efraim blir mer än nöjda med att vara så när varandra. Först var det bara en promenad och sedan iväg för att vara i närheten av mammas betydligt större potential som tröstare om något upplevdes av junior som fel.

Nu börjar jag och junior trivas helt fantastiskt med sjalen och han följer med mig ofta till affären. Vi åker tunnelbana tillsammans. Han kan sitta med mössa på och titta ut på allt spännande som finns att beskåda i vår stad. Det är coolt och jag känner verkligen hur vi genom denna sjal kommer varandra närmare och närmare.

Föräldragrupp och paparazzis

Jag och Efraim var ute och gick, ni vet liksom inkognito och helt plötsligt. Från ingenstans dök pressen upp. Efraim cool i alla lägen, bestämde sig för jag är lik mamma looken. Och jag något mindre cool fick helt enkelt i all min ödmjukhet vara statist åt honom och Ready. Vad kan man säga, vad kan man göra? Det är bara acceptera grabben är fotogenic och förövrigt det den här jorden behöver. Hans leenden, hans sätt att hantera sin något fnoskiga mamma. Ja, den kvinnan är den kvinna som vi älskar allra mest på denna jord.

http://arkiv.mitti.se/erez4/online/mitti/sodermalm.html

Ska börja på pappagrupp

Den tionde mars börjar jag på pappagrupp, det ska bli kul. Har som vanligt lite knepiga förväntningar och skulle helst vilja ha med den lille men eftersom han fortfarande får den i särklass bästa trösten i från sin mammas bröst så blir det lite för komplicerat. Vi pratar om att tanka morsan lite så att det finns en möjlighet att jag kan ge honom tröst med detta substitut.

Han är en otroligt flexibel liten kille som har ett favoritställe hos  mig som bara fyller mig med sådan värme. Det är när han ligger i schalen, det dröjer inte många minuter innan den lilla glädjespridaren fyller både mig och honom med en harmoni och lycka. Vår relation blir enligt mitt tycke bara bättre och bättre och jag vågar  säga att han upplever det samma.

Att byta blöjor

Jag kör en repris på den här bilden eftersom han gör sig så bra på den. Vi var på restaurang igår, det var första gången på kvällen för Efraim. Han skötte sig exemplariskt tills vi skulle åka hem när han av förståeliga skäl blev arg och hungrig och lite less på att vara ute och röja med mamma och pappas kompisar. Min stressnivå är låg och jag blir väldigt orolig när han höjer rösten.

Det var god mat och gott sällskap. Det var tydligt att han markerar för oss när han vill ha en förändring  och vi försöker göra det men ibland är det svårt att ordna det. Nåja vi kom hem och väl hemma visade han sig från sin absolut bästa sida.