Sätter knodden i sitt bilskydd och vi är spända till tusen. Hur ska detta gå? Har vi pluggat på tillräckligt? Material på internet har särskådats och luslästs. Samtal har ringts och alla har kommit med goda och välmenta råd. Tacksam för den förvirring som uppstår när för mycket information ska processas i en enkel mans huvud. Suck och stön bävar under belastningen men finner också en glädje i att känna sig som en del av en helt ny värld. Den där världen som troligen av de flesta skulle kallas vuxenvärlden. Jag skulle hellre kalla den för världen där jag tror mig förstå något.
Det viktigaste inputet fick jag av Lisa. Ta det lugnt ett otroligt och klokt råd som dessutom följde med på hela resan. Annars har vi förstått att denna erfarenhet troligen skulle bli olik andra föräldrars erfarenhet och mycket riktigt. Efraim sover till Uppsala där vi tankar och han vaknar. A-P ammar honom när han sitter i babyskyddet otrolig prestation och något som imponerade djupt på mig. Lite tråkigt att min älskling sitter i bak, nåja det gör ju alla mina älsklingar. Har till och med hunden ännu längre bak.
Efter ett tag så lugnade det hela ner sig. Det var oroligt eftersom vi inte visste hur den lilla skrutten skulle ta det. Han sover till ca 300 meter innan Max i Sundsvall, coolt. Förbannad och hungrig är det dags för honom att äta en första gång i bilen. Jag tar ut Ready på en promenix och ger han vatten. Han blir helt galen när han ser snön. Börjar äta snö och springa som om han vore lös. Tillbaks till bilen, en VW Touran, känns som en bra familjebil. In med hela familjen utom hunden på Max för att skrovmål.
Ett misstag gjorde vi under resten av resan och det var att vi inte stannade minst en gång till. Det blev lite jobbigt för allihop men jag blev lat och ville undvika det krångel som det innebär när det är under -10 ute. Fast han sov i princip hela vägen upp. A-P ammade några gånger i bilen. Summa summarum en kanonresa med en liten kille som verkligen kan konsten att slappna av när det behövs.
