Lazy day, sunday afternoon. Att lära sig att hålla upp nacken är en tuff träning. Det är lätt att bli lite trött och som för oss alla är det då lätt att bli lite grinig. Men å andra sidan behövs bara lite närhet eller mat så kan  man leverera ett leende som får det största isberg att smälta ner.

Som vid all träning är det viktigt att vara fokuserad och koncentrera sig på de mål man föresatt sig. Den här bilden tycker jag fångar det ganska bra. Det börjar verka resfeber. Vi har aldrig åkt så långt med Efraim. Ja, vi har knappt åkt bil överhuvudtaget. Föräldrarnas roll är att ta det lugnt och se till den lille mannens välbehag.

Han ler på saker som man presterar för honom. Det kan vara att jag visslar eller klappar händerna men även pussar kan framkalla ett leende. Helt otroligt att få det där leendet när man försöker roa den lille för fulla muggar. Ärligt talat så tror jag att hans leenden framkallas av att när vi visslar, klappar händer eller pussar det uppstår en vindpust mot hans ansikte som kittlar lite. So what (utrikiska), han ler åt något som vi gör, wow.

Han tog tag i mitt finger idag och även om jag inte tror att det var medvetet så var det en fas i hans utveckling. Nåväl det händer ganska mycket som ni märker. Med andra ord är det bara att hålla i sig. Här får ni ett av hans barriärbrytande leenden. HÅll till godo.