Att vara pappa

Att vara pappa är det i särklass mest betydelsefulla som har hänt mig. Att gång på gång få möta min egen sons uttryck är värmande lång innanför mitt hjärta. Det är som om världen har skiftat i färg och drömmar som aldrig vågats uttryckas kommer till mig. Efraim som har begåvats med det namnet av en mycket outgrundlig anledning men mer och mer upplevs av mig och hans mamma som det rätta namnet. Just nu ligger han och sover sött och det ser verkligen så där skönt ut som bara barn kan få sömn att se ut. Troligen har han precis som vi alla en hel del bekymmer. Det kan vara  att han känner sig ensam när han vaknar. Först så gråter han och påkallar uppmärksamhet och sen ger han en ett sådant där leende som säger. Ja, jag visste att ni skulle komma men tyckte att ni kunde komma lite fortare. Egentligen förstår jag inte varför ni överhuvudtaget lämnar en så enaståënde varelse som mig.

Det andra perspektivet kommit till min kännedom är när min lilla ättelägg är hungrig. Då talar han om att, nä nu får ni skärpa er. Jag är helt beroende av er och det minsta jag kan kräva är att mina önskemål tillgodoses.  Tråkigt skriket är ett annat. Ibland är det coolt som tusan och det är när han bara pratar lite så där i allmänhet. Ej att förväxla med joller. Joller är ett uttryck som hör hemma i den gamla världen när den allmänt vedertagna uppfattningen var att barnen inte var fullvärdiga människor.

Han pratar med oss och försöker att formulera samma ord till oss som vi formulerar till honom. Han älskar när man säger buff och blåser lite luft på honom eller om någon av oss berättar en hiskelig saga. A-P är bättre på de sagor som finns i böcker och jag tycker bättre om att använda fantasin.

På språng

När vi leker kan det gå så fort att saker och ting blir suddiga.

Plutten och jag

Köpte lite böcker åt han på nätet. Blev intervjuade av mitt i Södermalm, en lokaltidning. Gosade mäktigt och när jag kör någon variant av ”Kommer en råtta-leken” så kiknar han av skratt. Han är bra att ha med sig. När mamma (hans alltså) var och tränade på Friskis och svettis hängde han med upp i tvättstugan och sen gick vi på charmbesök och hämtade mamma. Uppskattat av alla. Lite egendomligt att han som är två månader lite drygt kan trollbinda så många människor. Hans favoritdocka heter Hugo en liten fransman som har krulligt hår och är väldigt snutt vänlig.

Att acceptera är inte att vara i resignation

Jag kan uppfatta mig som en man som gärna tappar proportioner. Det finns en lösningsfokuserad väg och en problemfokuserad väg att gå. Hitintills i mitt liv har jag så gott som alltid valt att halka in eller välja den väg som är kantad av egenskapade problem. Eller snarare att jag göder min inställning om att inte vara den jag är utan snarare vara den jag önskar mig inte vara. Ska fortsätta att utveckla dessa tankegångar men nu har jag lite annat att göra.

Jag accepterar min situation precis som jag är idag och bilden skvallrar en hel del om min inställning till mig själv. I alla fall vilken inställning/attityd som jag tidigare har haft. Jag har alltid upplevt mig som glad och varm i relation till andra men har så otroligt svårt att vara det mot mig själv. Det har börjat förändras även om det tar tid.

Jag ska alltid försöka vara ärlig och min självacceptans behöver ständigt komma i fokus för att jag ska kunna fortsätta leva på förändringens väg. När jag tillber mig själv eller TV eller någon annan sak kommer jag aldrig ur mig själv utan fortsätter att låsa mig fast i de forna tidernas föreställningar om hurdan jag antar att jag ska vara.

Alla dessa mina skriverier om mig själv och min utveckling är för mig en viktig del i att kunna möta min son. Jag önskar ge honom det han behöver och inte det jag saknar. På grund av detta har jag en nöd av att städa upp i mitt inre och utveckla min förmåga till att leva i varma och harmoniska relationer med andra.

Men just nu längtar jag hur mycket som helst till Barcelona. Talade med en kompis från Frankrike på Facebook och vi var rörande överens om att det vore ett i princip tjänstefel att inte åka till detta gigantiska möte med massor av människor som delar de idéer om att det går att förändras. Jag känner med dem som inte har resurser att ta sig dit. Jag accepterar de som inte vill åka dit, även om jag misstänker att det är rädslor som styr.

Camp Nou, Gaudi, Ramblas, Tapas, Choklad.  De konstnärliga ambitionerna i Katalaniens huvudstad som alltid varit en brytpunkt  för olika konstinriktningar.  Historiens vingslag med La Guerra de civil eller varför inte mjuka upp med Woody Allens film som utspelar sig där.

Jag blev omedelbart på bättre humör när jag började skriva om mina drömmar kring den spanska resan och min superfästmö är fantastisk att åka med. Vi har gjort ett par resor som jag beskrivit förut här i bloggen. Baskemölla, Höga Kusten, Umeå, Malmö och Eskilstuna. Det kanske verkar konstigt men alla resorna har inneburit äventyr och det beroede på vår inställning. Leva Efraim för alla de resor som han har möjlighet att göra när han växer om och om han vill.

Vad vill vi ha

Tittade precis på ett program på SVT 1 om korruption, våld och rent ut sagt bedrövligt elände i Brasilien. Är det på så vis vi vill ha det?

I skogen växer vilsna bär

Detta är ett uttryck som den urbaniserade svenska befolkningen har myntat. Det har givit människor en förmåga att förstå varför bär inte ligger i någon förpackning. Bär är skulle man kunna säga ett levande väsen som finns i de där områdena som ligger bortanför tunnelbanor och motorvägar. Nja, riktigt sant är det inte men de bär som finns i närheten av staden är oftast ganska risiga i kvalitén. Lite olja och avgaser kryddas dessa bär av ofta.

Lilla knodden har hitills inte begärt något av oss som vi inte har kunnat leverera. Jag är evinnerligt trött på det här tjatet om att vi har en ekonomisk lågkonjunktur. När jag lyssnade på P1 i morse så visade det sig att mina farhågor besannades. De som är rika och då menar jag riktigt rika, behöver inte bry sig om att det är lågkonjuktur. De kan enligt någon engelsk socitetstidning fortsätta att köpa klockor för 40000 dollar. Och som hon sa som dem intervjuade från Sveriges Radio.

- Har man vant sig att dricka årgångsviner kan man inte gå till att dricka snabbköpsviner.

Detta får mig att ännu tydligare än förut se att den ekonomiska krisen är för att skapa fattigdom och bibehålla ett ekonomiskt system som bara gynnar de som redan har. Det är lätt att bli trött för mindre. Troligen handlar den senaste tidens ekonomiska turbulens om att vissa vill omfördela den ekonomiska makten. De som har denna makten kan till och med ha skapat detta scenario för att kunna bibehålla sin makt. Vilken de erhållit på grund av ett orättvist system.

Hoppas att inte lillkillen behöver bli en del av detta men troligen går detta inte att undvika. Det är synd att vår utvecklade civilisation har fastnat i konsumtionsmönster som den egentligen enda riktigt tunga drivkraften. För en del av konsumtionens baksidor är hur delar av den är för evigt förbrukade men ändå lämnar mycket som är värdelöst för samma civilisations  framtida utveckling.

Utan att vara något geni inom detta område så säger det sig självt att denna ekvation endast leder till att Jorden som den ser ut idag kommer att möta en kollaps. Där systemet inte längre orkar stå emot den massförsterelse som konsumtionen leder till.

En motgång är inget misslyckande

Det gick inget vidare med ett av våra första försök att byta till större lägenhet. Det var synd för den lägenhet som vi visat intresse för var något som vi skulle kunna ha kvar ett bra tag.  Vi har inte bråttom men jag har lite svårt med tålamod. Junior har blivit mycket lugnare och tycker om att leka ganska långa stunder för sig själv.  Han jobbar stenhårt för att kunna koordinera sina rörelser och skrattar och jollrar till tusen. ‘

Jag är övertygad att om vi bara tar det lugnt så kommer vi att få en lägenhet som vi trivs i och har råd med. Studentmedel är ju som alla vet ingen höjdare att leva på. Visst vore det ballt att ha lägenheter lite överallt i världen. Ni vet en lägenhet i New York och en i Rom. Effe bryr sig inte så mycket om det han trivs mycket bra och talar tydligt om när han inte gör det.

Vi har bara varit inne i lägenhetsbytarbranschen i ett par veckor men det verkar vara en djungel. Vi kan skatta oss lyckliga att vi har ett förstahandskontrakt. Vår lille son har en fantastisk fysisk han ligger på mage och håller upp huvudet som om han aldrig gjort något annat. Idag tyckte vi till och med att han tog sig framåt i sin nya spjälsäng på ett sätt som utan tvivel kan jämföras med att krypa.

Vad mina intressen har förändrats. Från att ha varit lågbudget deckare på TV som till exempel CSI och 24 till att jag finner ett stort intresse hur de tänker och resonerar när de köper och renoverar hus. Sen tycker jag att det är lite väl mycket trams på TV. Let’s Dance är för mig helt obegripligt och alla dessa program som handlar om att skapa fixstjärnor är lite för mycket för min smak. Har svårt för Melodischlagerfestivalen men fick backa något när Näslund var med i ett program.

Jag hoppas att Efraim kan göra bra val och att jag och A-P kan ge honom så mycket resurser att han kan utverka goda möjligheter inom de områden han kommer att finna intressen. Det är viktigt att inte försöka göra saker märkvärdigare än vad de är. Samtidigt vill vi hindren ska vara av normal omfattning och att det snarare är utmaningar som tvingar fram perspektiv på hur långt tillgångarna kan sträckas ut.

Med resurser avser jag allt det som kan göra en människa lycklig och harmonisk. Tillgångar är de vi använder för att beträda resan mot harmoni. Utmaningar är sådant som får vår horisont att förflyttas. Det är sådant som jag tycker är intressant att utveckla. Ärligt talat passar ju det bra eftersom dessa mål och strukturer inte är beroende av nyckfulla ekonomiska aspekter.

Visst finns det drömmar om det som pengar kan köpa. Allt från upplevelserika semestrar till hus och stugor vilka vi skulle äga och som skulle kunna innebära ljuva minnen av små fötter som hojtar aj när de stöter i en sten eller kliver på en tallkotte. De hemliga platserna där man som liten kunde smyga på vuxenfolket. Allt blir så mycket bättre om inte pengarna självt är målet utan att de bara är ett verktyg för harmoni och balans.

Att tala är silver men att tiga är inte guld

Det är alltför vanligt att vi blir tillsagda att tigandets konst är den finaste av de alla. Jag undrar om det verkligen är så. Tänk om ingen sa åt mig här hemma att dem älskade mig. Vad ska jag göra då anta det med den arrogantes uppsyn.  En annan situation är vad skulle guldklimpen lära sig om vi inte uttryckte massa saker med ord. Det är så klart bra att inte alltid prata och att bara prata för pratandets egen skull. Fast jag kommer tillbaka till situationer där människor kan framstå som kloka för att de håller tyst.

Tystnad eller att tiga är det bästa sättet att undvika en förklarande beskrivning av sig själv, sina svårigheter. Att tiga är också ett bra sätt att inta en ställning där vi förnekar vår tillgångar och möjligheter.  Att aldrig ta initiativ till ett samtal är den feges sätt att undvika ställningstagande. I skolan är det väldigt vanligt att elever inte vågar uttrycka sig. Att framstå som något oklar i sina funderingar kan vara ett akademiskt självmål.

Det obestridliga faktum är en av orsaker till att en outtalad överenskommelse mellan elever och lärare har uppnåtts. Lärare undviker konstruktiv kritik som inte är hämtad ur den formella litteraturen och eleverna ökar sina chanser att få godkänt genom att inte framstå som okunniga eller ovetande. Hela den akademiska världens upphöjdhet bygger på att kunna läsa texter och kunna återge dessa så det framstår som om en kunskapsutveckling har skett.

Men det är tveksamt om inte mycket tveksamt att någon annat än en redovisning att den redan etablerade kunskapen sker i den akademiska världen av idag. Detta gäller är det som samhället accepterar som sanningsägande nämligen vetenskapen eller forskningen. Oavsett om den är kvantitativ eller kvalitativ har den ett sista bäst före datum som redan gått ut när den blir publicerad. Tyvärr är vårt samhälle i stor grad beroende av detta instrument för att kunna legitimera så kallad samhällsutveckling.

Svårigheten och utmaningen för de som inte har perceptiv intellektuell kapacitet som egenmål  för sin karriär eller liknande är att internalisera dagens akademiska rutiner till ett mer lösningsfokuserat förhållningssätt.

Saker faller lätt i glömska

Alltid när vi försöker att komma ihåg de fina minnen som vi går och bär med oss ivåra sinnen tror vi att minnet är så bra att vi inte behöver göra något annat än att komma ihåg det. För mig är det så tydligt att jag inte kan hålla ordning på mitt eget minne utan det dyker upp minnen när jag minst anar det och ofta när jag behöver ett minne kan jag inte komma ihåg det.

Pippi Långstrumps pappa eller?

Det är många som undrar vart vår lille man har fått sitt namn ifrån. Det är färre som vet vilka som har haft namnet Efraim. Till att börja med verkar det som om det är väldigt viktigt för människor som vi träffar att få veta vart vi fått namnet ifrån. Och då duger inte den primära orsaken. Att A-P frågade mig när  jag satt vid datorn vilket namn som jag tyckte att underverket skulle ha. Ja, han var ju inte född ännu så det krävdes tillit för att ens prata om ett namn på honom.

Nåväl, jag svarade instinktivt Efraim och vi bollade det namnet fram och tillbaka och tyckte båda två att om det visade sig att han var en Efraim när han föddes så skulle det namnet vara fint. Han fick också namn från våra respektive släkter. Det var Viktor från A-Ps släkt, hennes bror heter så och namnet är tydligen vanligt i släkten. Och det var Joel som min bror heter och min bortgångne farfar hette.