Har suttit fast i mig själv alldeles för länge. Har trott att jag har alla svaren och att alting sker för min skull. Det är skönt när jag kommer tillbaks till verkligheten. Det är skönt när jag ser att jag inte behöver kunna allt. Det är skönt att acceptera att jag inte är utifrån en ideal bedömning den perfekta pappan. Det är skönt att tänka att min lilla kille gillar mig ändå. (OM VI GÅR PÅ CAMP NOU – förstås).
Jag är väldigt rädd för vad andra ska tycka om mig och mina beteenden fortfarande. Jag har det bra, det funkar bra i vår familj. Vi är på en resa och den sker både inombords såväl som utanför. Vi hålle på att växa in i rollen som föräldrar. Vi är på väg.
Han vet att om han skriker eller gråter så finns vi där för honom. Han har alla rättigheterna på sin sida. Vi får vara med och jag upplever det som om vi trivs ganska bra med det. Vi håller på att utvecklas och det inte bara i relation till oss själva utan också i relation till oss. Vi har både gemensamma drömmar som egna men jag upplever det som att vi även när vi drömmer egna drömmar har varandra med.
Det känns förbannat bra idag. Mediterade i morse – det är rätt.
