Kan tacka livet för så mycket

Träffade en gammal vän igår som jag inte träffat på ett par år.  Det är oftast väldigt roligt att träffas efter ett tag för att det ger en hel del perspektiv på vart i livet som jag befinner mig. Han påminde mig om en dröm jag hade då och det var att åka till Georgien för att utforska och uppleva något annorlunda. Hela denna del av världen kommer när oroligheter har ebbat ut att bli nästa generation semestermål.

Kanske kommer Efraim att ta upp budkaveln och åka dit på samma sätt som längtar efter att åka till medelhavet eller andra av oss utsedda favoritställen. Förra året fyllde jag femtio år och tyckte att livet var ganska okay. Hade inte gett upp hoppet helt om att finna någon att dela livet med. Visste inte heller särskilt mycket om vad livet handlade om. Det hade hitintills mest bestått i mig och mina begär.

Femtioårskalaset var en tillställning som jag aldrig kommer att glömma så länge jag lever. Det var öppet hus och det strömmade till bekanta och vänner hela dagen. En orkester spelade upp bland annat någon Cure låt. Min familj kom, vi hade redan träffats kvällen innan och ätit gott på en restaurang i huset. Jag vet inte hur mycket människor som kom och gick under dagen men för mig kändes det som om det var massor. Framför allt massor av kärleksfulla människor som ville markera sin uppskattning (jag tror vad jag vill, capisce) för mig.

Jag hade också satt upp en tavelduk med färger och bett en god vän att hålla lite ordning bland färgburkarna. Tavlan hänger i köket. Efraim älskar att titta på den. Vi tycker också om att undra vem som gjorde vad, varför de gjorde den. Vi har till och med valt att ha med den på vår familjebild i Västerbottenskuriren. Beroende på vilket humör vi är så kan vi ibland försöka analysera varför någon målade just den bilden. De flesta bilderna på detta collage har okända konstnärer.

….zzz…zzz..

Det händer saker med junior varje dag. Till och med jag märker att han blir mer och mer alert. Kan fokusera blicken och det blir allt tydligare hur han upptäcker världen runt omkring sig.  Vi surfar på en medgångsvåg där det verkar som om han klarar sig från kolik. Vet att faran inte är över än men ibland får jag för mig att jag kan känna in vad som kommer att hända.

Han fick ett par nattsärkar. Bland annat än av min brors fru som är så där bedårande med ekorrar och massa andra djur med gullighetsfaktor fem. A-P fick sova längre än vad hon gjort sedan lucia i natt. Det verkar som om Efraim börjar få in sina rutiner och att vi börjar att lära oss vad dem innebär.

Jag har känt mycket kring vad det innebär att vara pappa och hur de traditionella rollerna påverkar mina möjligheter. De vanliga föreställningarna om vad jag som pappa har för rättigheter. Jag menar inte de juridiska utan snarare de mellanmänskliga. Om jag inte minns alldeles fel så var det någon som sa till mig att det är liten skumt när en man byter blöjor alltför regelbundet på sitt eget barn.

Jag tror att det var någon i min skola som sa det. Det får verkligen eleverna på Sopis att framstå i en mindre gynnsam dager. Ja, jag vet att man inte ska generalisera eller kategorisera hela grupper utifrån vad en eller ett fåtal individer uttalar. Fast jag tror att man är tvungen att göra det ibland och att vi aldrig får missa de masspsykosociala gruppbeteenden som oftast speglar gruppens enskilda individers uttalanden.

Tråkigt ämne, skippar det helt och säger att det här med att ha barn är något som ger mig mycket glädje och en frid inombords som jag inte trodde var möjlig. Naturligtsvis en hel del oro och rädslor men det är som med allting annat här i livet. Det följer alltid med saker som man inte önskar.

Ska till Uppsala två dagar i rad. Får väl se det som träning att kunna vara utan guldklimpen en stund.