Här började denna resa mot okända mål. Ingen av oss kunde väl i det här läget tro att vi idag skulle få titulera oss stolta föräldrar. Har varit en fantastisk morgon och förmiddag, vänta nu är det redan eftermiddag. Nåväl tiden blir satt ur spel när vår yttersta självcentrering krakelerar i ljuset av det som är betydelsefullt. Ibland när jag får ge ömhet känner jag mig väldigt priviligierad. Klockan var sju i morse när den kvinna som betyder allra mest i mitt liv vänder sig mot mig och försiktigt ber mig att byta blöjor. Jag börjar förstå att dessa blöjbyten är en oemotståndlig möjlighet att se ett liv i knoppning och få följa med när den magikens ros börjar prunka. I och för sig tycker jag att den redan har börjat blomma
Livet hos vår lilla människa är fullkomligt, vackert och obegripligt. Jag kommer tillbaks in i sovrummet och vår baby är inte hungrig utan bara trött. Ni vet så där trött som bara bebisar kan vara. A-P säger till mig att han kan väl sova på din mage och dessa tre timmar mellan 7 och 10 är en innerlighetens och ömhetens närvaro. Inga rädslor, inget lidande, inga svårigheter finns under dessa tre timmar. Tiden har stannat.
Jag kan för en liten stund släppa denna jakt på tid som blivit den postmoderna människans gissel. Jag gör saker för att få tid. Skyndar och stressar genom livet för att få tid över till att förverkliga mig själv. Detta är mäkta egendomligt eftersom det borde vara så att jag i stundens ögonblick alltid är förverkligad. Jag funderar ett tag på detta och kommer fram till att detta behov av att söka efter den ultimata förverkligen är starkt relaterad till min skuld. En skuld som jag finner vara en del av min existens gissel. Att jag känner skuld för att jag lever och inte presterar mer än vad jag gör.
Dessa tankar får min huvudvärk att tillta och jag behöver ett brake från mig själv. Sagt och gjort jag går in till Efraim och hans mamma.
Jag har bett en god vän att vara gästskribent och vad jag förstår så har hon tackat ja. Jättekul.
