Min ängel till äkta hälft gav mig en fantastisk gåva.  Hon lät mig sova och jag var bara uppe en gång och bytta blöjor. Det är svårt att återgälda en sådan fin gåva. Tror att jag sovit från typ 3 till 9, wow. Det är något som jag ska bära med mig hela dagen.  Vi åt gott igår och det känns i hela kroppen att jag är i mer balans. Jag fattar inte hur A-P orkar. Hon måste vara gjord av något utomjordiskt material och hennes enorma engagemang i vår lilla plutt är troligen skapat av krafter som jag i alla fall inte trodde fanns.

Efraim är min ögonsten. Han växer och lägger på sig hull i oanad hastighet. Att barn kan vara så där gulliga är också något som förvånar mig. Nu är jag part i målet men visst är det väl så att de utvecklar en gullighet som är avsedd att knyta banden mellan föräldrar och dem. Under hela processen med vår graviditet har jag känt det som om jag legat några veckor efter A-P. Men jag känner stolthet inför mitt mod att vara med hela tiden och känner än mer stolthet över hur A-P  hela tiden stöttade mitt deltagande. Jag tror nog att hon gärna skulle velat att jag tagit en del av hennes illamående under den första tiden.

Jag vill vara med för att få förmånen av att följa Efraim på hans resa mot att bli en självständig individ. Men jag märker att denna utveckling inte bara gäller lillkillen. Jag går igenom en utveckling som jag inte varit med om förut, spännande men lite läskigt också. Är det vägen mot det som kallas att vara vuxen? Han ler, till och med kan jag uppfatta att han skrattar.

Om jag vill vara med om utvecklingen och få se vår sons hela potential och personlighet krävs det ansträngning. A-P får en mer naturlig anknytningsprocess till vår baby genom amning och att junior helst sover nära maten.  Jag får och tar plats och går runt med guldkornet så mycket jag kan. Vad jag förstår behövs inte detta för att anknytningen mellan E och mig ska komma till stånd men jag tror att det går mycket fortare och att det blir naturligare på det sättet.

Effe kommer troligen att bli lång och detta bedömer jag utifrån det fakta att han växer mer på längden än på bredden.

Vi har nu lämnat Kiviks torg och passerar den lilla skolan med det lustiga vandrarhemmet med sitt torn. Vi kommer upp så att när vi vänder oss om har hela bukten upp mot Åhus i sikte. Vattnet som denna dag är mer grått än blått ser inte heller så gästvänligt ut med sina små tuppar på den krabba sjön. Min oro, ibland undrar jag om oro är den känsla jag tycker allra mest om och detta för att jag så gärna plockar upp den i tid och otid,  över om vad vädret ska ge oss ökar.

Vill ju gärna att detta ska bli ett gott minne för oss båda. Egentligen för oss alla fyra. Ready och Efraim är också med. Efter Kivik är vägen smal och går längst nere i en dal. På vår högra sida har vi Södra Mellby med sin kyrka och avtagsvägen till vänster leder upp till Blåsingsborg. Vi passerar Tångdala ut mot kusten från dessa små byar ligger Stenshuvud som har en enastående nationalpark. Bussen tar de sista metrarna av smal vägen lite krängande eftersom vi passerar några cyklister.

Uppe på krönet med avtagsvägen mot S:t Olof ser vi ner i dalen där Rörums kyrktorn syns lång väg. Vägen är ny och bred med en värstingbacke som vi unisont säger att den vill vi inte cykla uppför. Vi stannar vid Vik och tar upp lite folk som troligen ska till Simrishamn. Strax efter Vik som är ett fiskeläge stannar bussen på Mexikovägen och vi kliver av och går in mot Baskemölla. Tjörnedalagården på vänster sida och vi är framme vid vandrarhemmet som ska bli vår bivack för en vecka.