Den oändliga resan

Att resa är att förändras. Att förändras är en resa.  Förståendet utvecklas, sinnena blir tydligare och närvaron i alltet starkare. Vi börjar vår resa redan innan vi föds och vi själva kliver på tåget vid vår födelse. När vi väl är födda har vi oåterkalleligen funnits till. Det är stort och det är förunderligt. Ett liv blir till och vi är det livet. Vi skapar liv och det livet heter i vårt fall Efraim.

Han har en förmåga att trollbinda sin mamma och pappa och det på ett sätt som jag tror ingen av oss blivit trollbunden förut. Vår kärlek och vår förälskelse har varit och är starka både i nuet och i våra minnen. Vi är formade av vår kärlek till varandra. Den lille mannen är till viss del formad av vårt sätt att förhålla oss till livet. Att älska livet kan och ska inte vara en skyldighet. Det ska vara alla möjligheters möjlighet.

Vi eller snarare jag vill skänka alla dessa människor som inte upplever att de har tillgång till denna möjligheternas möjlighet en tanke av medkänsla. Fortsätt att sträva och en dag kan det bli möjligt för en del av er, precis som det blivit det för mig, att öppna sinnen på vida spjäll. För det är då vi kan se världen i dessa rätta sken.

Från London till Paris. Från Narvik till Soweto. Oavsett vart vi befinner oss på denna vår jord blir vi påverkade av oss själva och vår inställning till oss själva. När junior ropar efter mamma eller pappa, oftast efter mamma, påverkar han sin miljö genom att se det som en möjlighet att vi ska förstå vad han vill.

Den lille mannen som ligger här hemma och sussar sött i barnvagnsinsatsen bryr sig inte mycket om de svårigheter som beskrivs i tidningar och radio. Han litar på att det kommer att bli bra i vilket fall som helst så länge han har föräldrar som bryr sig och står upp för hans möjligheter.

Vi är på väg till Jakobsberg, har inte varit där sedan Lotta Thells planerade föreläsning. Men det är lustigt hur resorna till olika platser tenderar att komma tillbaka. Vi hörs.

Vi

Kylan är bitsk på det där blåsiga sättet som Stockholms vintrar ofta igenkännetecknas av. Ett tunnt skal av is ligger fläckvis på backen och gör marken förrädisk. All betong och alla hus får vinden att förstärkas och bli oberäknelig på ett sätt som gör det omöjligt att tända en ciggarett utomhus. Vilken tur att jag slutat röka. Varenda betongklump i städer som Stockholm, New York eller Tokyo förstärker vinden.

Att vara på konferens med lillen

Vi var på konferensen Psykisk hälsa. Det var hela familjen, utom hunden. Förvånansvärt vad det gick bra. Lillkillen accepterade resan till Älvsjö och alla människor som skulle fram och hälsa. Jag tror faktiskt att han gillade uppmärksamheten. Undrar om det är ärftligt. Ska till ögonläkare nu så jag får fortsätta skriva lite senare.

Att han kunde vara med och vara så snäll är något som tyder på en god anpassningsförmåga. Han är bra på att säga till. När det blev för mycket så reagerade han tydligt genom att påpeka detta. Han blev naturligtvis hela konferensens ögonsten. Ett sammanbindande samtalsämne och ögongodis ur den högre skolan.

Att bli påmind

Den lilla pojken sitter på sängkanten och dinglar med benen. Han tänker inte på något speciellt förutom att han undrar vart resten av familjen är. Det är alldeles tyst det enda som hörs är hans gnagande känsla av att något är fel.

Det skulle kunna vara inledningen till en bok av något slag. Även om dessa strofer inte kommer från mitt eget liv så kommer associationerna därifrån. När jag känner alla dessa känslor inför och tillsammans med min egen son blir jag påmind om mina egna känslor från barndomen. Ett styng av sorgsenhet finns i mitt hjärta. Hoppas att jag kan använda denna bro till mitt förflutna på ett sätt som främjar och gagnar den lilla kille som ligger i min famn just nu.

Jag har ingen exakt uppfattning pom vad som får mitt hjärta att känna sorg i detta ögonblick och är inte heller på jakt efter någon syndabock, längre. Jag vill ge min lilla grabb kärlek och möjligheter, inte styra för mycket men ändå vara en del av hans värld.

Ohanterligt

Tusan hakar, bomber och granater. Det är alltid ohanterligt för mig varje gång som jag ska framträda i något forum. Att det är nervöst och att jag funderar på om jag verkligen borde göra framträdandet är bara massa tingel-tangel på vansinnets balustrad. Jag vet och de flesta av er vet att en scen, ett framträdande är en plats där jag rör mig likt fisken i vattnet. Jag blir verkligen en stor fisk i en liten damm. Där jag observerar vilka som inte är där. Och allt det ända fram till klockan är slagen.

Då är det som om jag seglar på ett moln. Allt flyter och det känns som om det är det mest naturliga jag har varit med om. Efteråt vill jag hålla på med sådant hela tiden. Det är värre när vi spelar i bandet. Men då tror jag att min syn på mig själv av att vara ett offer blir tydligare. Jag känner mig inte lika säker i den sadeln.

Efraim är upprörd och ropar efter mamma eller pappa och någon av oss kommer till undsättning. Vi försöker att alltid se vad det kan vara. Vi har en idé om att grabben inte skriker om allt är bra. Och det är mer ofta att han inte skriker än att han gör det.

Vi håller på och laddar inför Umeå resan. Det ska bli spännande att se hur junior klarar att åka så långt i bil. En gammal vän fyller 70 idag. Imponerande, hoppas att dagen blir bra.

Undrar hur snabbt han växer egentligen och vilken fantastisk konstruktion hans kropp är .

Arbeta med människor, en talang

Ska iväg och träffa människor som valt att arbeta med människor i utsatta situationer. Upplever denna form av arbete som mycket stimulerande och givande. Jag tror att en del av orsaken till detta är att det inte går att veta om någon finner insatserna behjälpliga. Det sociala arbetet som jag är infogad i har länge fått för sig att marknadens villkor kan råda där. Inget kan vara mer felaktigt, marknaden har ingen själ, inget hjärta och framförallt så är avsikten med marknaden att producera pengar. Sociala insatser är däremot avsedda att stödja och främja individer och gruppers förmåga att utveckla sina egna förmågor.

Tänkte på en artikel i Dagens Nyheter där rubriken är ”Slutstriden om Kulturpriset” (DN, 2009-01-25). Detta sätt att inleda en beskrivning av olika kulturella insatser bygger till stor del på vapenlobbyns lyckade inspel på alla områden av våra liv. Bra där DN.

Alla roller är jag

Se och lära av min egen son. Ibland får jag höra uttryck som kvalitetstid och det gärna i samband med egentid. Detta är uttryck  som rimmar illa för mig. Att egentiden skulle vara lika med en högre kvalitet innebär som jag förstår det att kollektiv tid och gemenskap inte har samma värde. Detta skulle utan tvivel kunna kallas själv upptaget och förmätet. Att högmodigt säga till det barn eller den människa som vi valt att leva ihop att vi vill ha egentid eller kvalitetstid är höjden av arrogans.

Vi människor tror fortfarande på samma sätt som Robespierre beskrev det att gräset är grönare på andra sidan. Egentligen skrev han att människans stora problem började när staket kring ägor skapades. En protektionism av sällans skådat slag hade gripit tag i mänskligheten. Fortfarande kan vi se samma saker hända idag. Orättvisa fördelningar och grymma människor som bara vill gynna sig själva. Allt finns där och inget önskar jag att Efraim ska få uppleva. Avund, orimliga krav på människor som inte klarar av att leva upp till de villkor som människor vilka äger makt ställer.

Min känsla är att vi aldrig får ge vika. Vi behöver ge våra barn en positiv framtid. Synd att jag själv har alla dessa egenskaper men jag kanske kan tona ner betydelsen av dem. Framför allt behöver jag inte tro att junior behöver dessa egenskaper för att må bra i sin egen framtid.

Tillbaks

Har suttit fast i mig själv alldeles för länge. Har trott att jag har alla svaren och att alting sker för min skull. Det är skönt när jag kommer tillbaks till verkligheten. Det är skönt när jag ser att jag inte behöver kunna allt. Det är skönt att acceptera att jag inte är utifrån en ideal bedömning den perfekta pappan. Det är skönt att tänka att min lilla kille gillar mig ändå. (OM VI GÅR PÅ CAMP NOU – förstås).

Jag är väldigt rädd för vad andra ska tycka om mig och mina beteenden fortfarande. Jag har det bra, det funkar bra i vår familj. Vi är på en resa  och den sker både inombords såväl som utanför. Vi hålle på att växa in i rollen som föräldrar. Vi är på väg.

Han vet att om han skriker eller gråter så finns vi där för honom. Han har alla rättigheterna på sin sida. Vi får vara med och jag upplever det som om vi trivs ganska bra med det. Vi håller på att utvecklas och det inte bara i relation till oss själva utan också i relation till oss. Vi har både gemensamma drömmar som egna men jag upplever det som att vi även när vi drömmer egna drömmar har varandra med.

Det känns förbannat bra idag. Mediterade i morse – det är rätt.

Den första kärleken!

Frågan är befogad om än svår för den lille att besvara. Handlar det om hans första kärlek eller gör kaninen mun-mot-mun metoden. Jag gick omkring i lägenheten när jag plötsligt såg detta. Vad ska en vän av ordning tänka. Hur skall denna bild förklaras? Som ni förstår har vår s0n börjat upptäcka saker utanför sig själv och att det går att pröva sig fram vad som känns bra och vad som inte känns bra. Han har ju två föräldrar som övervakar det hela.

Vi hade gäster idag och de hade med sig hans första handgjorda docka. En trevlig stund här hemma på eftermiddagen med fina samtal som emellanåt avbröts av tystnaden när fyra personer bara sitter och kollar in det lilla underverket. Vi har så många fina vänner och de betyder jättemycket för oss.

Försöker att hela tiden påminna mig om att allting har sin tid. Utvecklingen som Efraim går igenom måste påverka honom i alla hans beståndsdelar. Han måste ha en hel del upptäckarlusta som han börjar att använda sig av mer och mer. Han pratar, nåja låter i alla fall, 0ch faktiskt gör han sig förstådd.

Alla behöver en egen vrå

Nu har han gått över 5 kilos sträcket, helt otroligt vad han växer. Han börjar troligen se mycket bättre och är med om en hel värld av äventyr. Det är bara att tänka hur det skulle vara för oss om vi helt plötslit dök upp i en främmande värld. Och att i den världen vara helt beroende av att människor såg till att vi fick äta, sova etc.

Ibland är det så att jag inte slänger något och ibland så slänger jag alldeles för mycket. Det är svårt det här med balans.

Ha dé