Att vara pappa för första gången och att ha pojkens mamma bredvid sig är det finaste jag vet. Nya begrepp och nya tider. Förändringen är total. Har haft lite dåligt samvete för att vi inte har någon gran och vet att jag är väldigt traditionell när det gäller Julfirande. Förr har det känts lite överdrivet att fira Jul. Jag har jobbat alla Jular sedan slutet av 90-talet.

Det har varit trevligt men inte särskilt upplyftande när jag och Ready kommit hem till tystnaden och TV. Den här Julen är det inte så, även om det inte funnits tid till att göra en riktigt sprakande högtid. Det kommer att komma fler Jular och mina erfarenheter av denna Jul kommer då väl till pass.

Vill bara säga att Julen varit fantastisk och inget annat men jag har lite svårt att slå mig till ro och säga precis så här ska vi ha det nästa JUL. Det finns alltid sätt att göra saker bättre på. Det finns alltid sätt för mig att agera på ett mer kärleksfullt sätt. Här kommer mina drömmar fram igen.

Ni vet att drömma om den Jul som jag skulle önska att hela min familj skulle finna glädje av. Det vore ganska tråkigt och självupptaget om Julen fortsatte att bara handla om vad jag vill och vad jag vill göra. Min strävan denna Jul har varit att min lilla nyskapade familj (en  tår i ögat) ska finna glädje och samvaro. Jag tycker vi har lyckats väldigt bra. Min fästmö är otrolig på att lyfta upp familjen till den kärleksfulla nivå som jag förut bara drömt om.

Min son får mitt hjärta att vara öppet och inbjudande. Min släkt inbjuder min familj till gemenskapen. A-Ps familj är otroligt snälla och stöttande till den nyblivna familjekonstruktionen. För mig innebär denna period av mitt liv att jag funnit nya och i mitt tycke mer genuina värden. Jag tror inte att individen är ämnad att klara sig själv utan min uppfattning är att familjen är det första uttrycket för den kollektiva lösningen på mina behov.

Min familj är ett fantastiskt begrepp där vi stöttar varandra. Vi berättar våra känslor och vi lyssnar på varandra. Jag ska försöka undvika att ställa krav på min familj även om jag vet att de finns där. Vad jag helst av allt har önskat mig under många, långa år är att finna en trygg hamn för min själ. Visst tror jag på en själ och visst kan den vara skapad av min hjärna men det är otroligt ointressant. Det som är intressant är om jag vågar tro på min själ kan jag också tro på andra outgrundliga egenskaper. Jag gillar tanken på att ha en slumrande intiution, att ha ett samvete. Tanken är svindlande men älskvärd att förstå någon utan att vara nära eller i samspråk.

Jag tycker om alla försök att förklara sådana saker f ör jag kan lyssna på dem och hålla med om att förklaringarna låter förnuftiga. När jag sedan vågar skapa min egen uppfattning om dessa saker så är det en värdering för mig att jag har dessa egenskaper och att alla andra (om de vill) troligen har samma egenskaper. Förklaringar är snygga men har ingen betydelse för den människa som har kontakt med sin intiution.

Just nu älskar jag livet och min familj